Alzheimer.bloggo.nu

Var är våren? I går trodde jag det skulle bli översvämning här....fortfarande kallt,rått,blåsigt o regnar.

Är det mitt fel. Så snart jsg kom tillbaka till sverige i mars började eländet. Kollo, inte tänkbart i detta väder.

Socer med citadon och tidigt på morgonen alvedon. Ja, jag får sova men sover nästan nu där jag sitter också. Vill bara sova just nu.....min energi är helt borta.

-----

Känner mig rörig i huvudet. Hela tiden vill jag stanna upp för att reda ut mina tankar, vad jag ska göra mm. Men det lyckas inte.....j.la alzheimer, j.la läkare som inte förstår att knät skadar mitt liv så jag ger upp. Det räcker väl för f.n med alzheimer. Hjälp mig så jag kan gå vidare........bollnäs, sista hoppet.... Bara att klara morgontoalett är nu enbedrift pga värken som ger mig okoncentration. Ingen memoplanner, trasig och väntar på hjälp från SAM , undrar vad det står där att jag skulle göra?

Teknik i all ära men skrivna ordet går inte sönder....

Avslutar mitt projekt i dag. Inget hört från mitt förlag så nu kör jag själv.   Så nu blir det tryckeriet nästa vecka och sedan så får vi se om jag kan marknadsföra det. Kanske hjälper ni mig med det? Gicetvis ska ni få veta mer om det först så ni vet vad det handlar om.  Mer info kommer....

Maken till vår har jag inte varit med om. När solen äntligen visar sig blåser det kuling här. Så det blev bara två nätter på kollo. Färdtjänst hem i går igen.

Mitt i allt elände är jag glad för min färdtjänst nu blev beviljad för tre år framåt. Så skönt. Behöver den verkligen för att känna mig lite självständig vilket är oerhört viktigt för mig. Jag gillar i te att vara någon till last, behöva be osv.....bara då och då men inte hela tiden.

Pratade med ortoped i bollnäs i går och får nu en blankett att fylla i för egenremiss. Håll tummarna. I vart fall behöver jag en ny bedömning för att bli övertygad att i ge  operation ska göras. 

Tycker veckorna går så fort och det är så mycket jag vill göra på kollo, men knät är i te med mig och därmed orken tryter, jag blir deprimerad av detta, jag som var så på goo.

Så nu får jag ringa min kurator också, måste på något sätt lära mig ta itu med motgångar.

I dag, tja,,vet inte men en dusch o hårtvätt ska det bli o skjuts till apoteket sv mi  vän. Missat detta med att hämta ut exilon helt, har en kvar så jag ringde till apoteket i vårt centrum. Döm om mjn förvåning, de hade ett lager hemma!! Första gången på något apotek i gävle....hurra. Så nu har de lagt undan. Nu ska jag bara använda dem hädanefter som ett tack för härlig service...

Kunde ju gå med rullatorn till centrum, men då utan hund för jag binder inte honom utanför affärer pga stöldrisken. Då känns det hemskt att ta ut sig på långpromenad utan att hunde  får det. 

I dag går jag till ängen med honom och kör lite aportering. Jag kan stå still och han får motion. Resten får vi sköta, a och b på tomten i värsta fall.

Det var yvonne igår. Kändes som alla visste det utom jag. En massa grattis, kul, tack.

Och nogatchokladuppmuntran från min vän för stt rycka upp mig.....så nu är jag inne på långord igen, tihi.

När jag kom ut till kollo sist möttes jag av en underbar hund i trädgården. Inte levande med väl så levande ögon i samma färg som chivas. Några vänner hade varit där och satt dit den innan jag kom, som en present. Spännande när jag i te visste vilka de var, bara grannen som sa, två damer......men nu vet jag. Så glad för den och framför allt gesten och allt ni hjälper mig med.

Just nu är jag klart försämrad i sjukdomen. Inga rutiner funkar, minnesdatorn trasig, vilsen, vimsar fram o åter. Usch. Kanske det är att jag bara kan tänka AJ.

Har jag nu fått veta från flera håll. Man opererar inte artros. Men, jag hade ju bára begynnande artros så detta är menisken. Varför pratar alla fortfarande om artros då? Säg till mig, man opererar inte menisken i din ålder, då fattar jag, men detta tjat om artros fattar jag inte.

Väntar nu brev från min läkare. Avvaktar det och har sedan tips på en bra specialist som jag ska ringa senare. Nu undrar jag, är det alltså meningen att man ska tillbringa resten av livet så här. Att gå mellan rummen i bostaden är lindringare än ute, men ändå förbannat ont. I natt höll jag på att ramla. Yrvaken klev jag upp och minns inte mitt knä. Som tur var föll jag åt rätt håll, mot sängen.....

Kommer i skov säger de, och, då pratad de fortfarande artros, hur långa då?  Det är olika. Jaha, halvårsvis då eller.....

Varför kan jag inte få göra ett eget val? 

Nog om det.

Mötet i går med villa drömkåken. Helt fantastiska människor, Lena Kock är människan bakom. Då kommunen ville lägga ner fick hon med hjälp av vänner till en förening som nu sköter drömkåken. Så den haltar ekonomiskt men är igång tack vare Lena och nu hennes dotter som är en stark kraft där också.....

Ni minns min dröm om att bo ihop en sjuk med frisk anhörig i lägenhet i hus där flera hár samma situation med tillgång till personal dagtid. Det är villa drömkåkens dröm också. Jag vvlirmså glad, äntligen. Alltså inte ett vAnligt boende för båda utan normal lägenhet men för flera i samma situaftion i huset. Då kommer mitt cinn-vinn koncept in. Personalstöd av anhörig, anhörigstöd av fler än egen partner med sjukdom vid behov, trygghet att personal finns då anhöriga finner varandra och har kul ihop ,utan oro...... 

Nej har jag hört, ingen anhörig vill bo så. Men de har fel!" På villa drömkåken drömmer de som kommer dit om just det och jag kan lova att vi är fler.

Sedan återstår en del praktiska problem men detta är inte ett boende för svårt sjuks utan för sådana som mig, rätt vakna fortfarande men söker framtids trygghet o gemenskap av andra i samma läge. Så det handlar inte om biståndsbesömning. Om den sjuke går bort, tja, hur glr man i bostad med 55+ eller 70+? Samma sak eller....vet inte rimtigt men problem är till för att lösas.

men nu behövs sponsorer för att förverkliga detta. En huskropp för bostäder och en hel del till....måtte detta funka så vi kan sprida detta över landet som ett alternativt boende. Trygghet värmer. Skratt och trevligheter, att få vara sig själv, anhörig känner sig trygg med att all vet osv. Tror det förlänger vårt liv i demensen.

Sluta reta mig på saker. De får kalla saker o ting vad de vill. Punkt o slut......tack

Så var jag hos sjukgymnast i går. Grät så jag knappt kunde prata, snörvlade.....sa att mitt liv var slut och så kände jag just då. Gråter fortfarande. Somnade med två citadon och en nyinköpt tjock bäddmadrass.

Vila, gå inte om du inte måste, låt hunden springa o rasta sig själv i något område du kan ta dig till. Bra ideer men inte genomförbara. 

1. Vägrar belasta min omgivning mer med mi  hund

2. Måste röra på mig, vikten och känslan

3. Mitt kollo

Och mycket mer.

Och till sist, ha  skulle på semester snart så ny tid för ev. Uppstart av sjukgymnastik, om knät lindrats sv att jag sitter dstill, i slutet av juli.....😡 bra symbol....

Ja, jag har hittat en ny gubbe som jag gillar just nu!

Min läkare skulle rings i går ang. detta,  men ingen ringde.... Väntade hela kvällen.

Så nu vet ni. Har du alzheimers sjukdom och därmed inte kommer ihåg om du utsatts för något trauma (vridning av knä, fall eller liknande) och därmed svarar nej på den frågan , är du körd. Endast de som har ont pga trauma får operation. De andrs anses ha en föräldringsskada som inte är ide stt operera för det ör i te säkert stt det blir bra, och även om det blir det kan det komma tillbaka värre om några år .....mm mm

Så, hade jag sagt stt jag ramlat så hade jag opererats....

Käpp o rullator, och värk hela tiden alt. Citadon, tramadol. Båda beroendeframkallande mediciner och gör en groggy, illamående, kass i magen....

Sprutan jag fick funkar inte alls. Så förslaget är en ny spruta...

Kanske ska jag ramla nu......och skriva upp det!

Nu till något trevligt. I dag får jag besök från södertälje, villa drömkåken. En verksamhet likande dagaktivitet men man kommer när man vill och inte biståndsbedömd. De hár framtidsplaner om kåken de vill diskutera med mig, hjälp vad hedrande! Och kul!

Ska fråga om jag får berätta mer för er sedan.

Och tre tider att passa....jobbigt, så jobbigt....men

Måns vann och jag tycker det var rätt, så tycker jag ,som min vän på gnistan säger.

Ang. Vad jag skrev om anhörigprat när den sjuka sitter bredvid. Hoppas ni förstod och inte missuppfatta. Jag har själv varit anhörig och god man till min mamma så jag vet hur hopplöst det kan vara, men att utsätta den sjuke för det pratet känns väldigt onödigt och sårande. Att sitta och få veta att man blivit ett problem för omgivningen. Oavsett om det inte är så man uttrycker sig, menar, är det så den sjuke kan uppfatta det. Vi som är sjuka i alzheimer är experter på att läsa mellan raderna, känna oss kränkta, tappa livsgnistan mm och inte minst tolka, missuppfatta, på vårt eget sätt.

Sedan är det självklart så stt vi måste få höra detta, och mer av det, för att få förbättringar....förstå situationen och mycket mer. Anhörigsjukdom däremot är ett förskräckligt ord. Så när jag fick diagnos alzheimer fick maken och barnen också en "diagnos".

Den med alzheimer är sjuk och närmast anhörig KAN bli sjuk på sikt av stt nödas ts hand om en person med demens, därav behövs mycket mer hjälp i samhället, i te minst avlastning..... för att förstå det ska vi kall detta med anhörigsjukdom för något bättre tycker jag, precis som man nu tagit bort ordet bromsmedicin.

anhörigrelaterad sjukdom?

Anhörigpåverkande sjukdom?

Mer förslag så tar jag det på nästa föreläsning.