Om

Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008.
Var God Man till min mamma som också hade Alzheimer.Mamma dog 9 maj 2011. Mormor dog i alzheimer när jag var tonåring. Med andra ord både drabbad och anhörig! 

 


Aktuell bok: " Jag och min alzheimer". Gothia Fortbildning. Art.nr. 7205-921-4,2013. Länk till förlaget finns nedan. 


Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner och tycker det är svårt att kommunicera via. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. Detta för att underlätta för mig själv att komma ihåg vilka personerna i min vänlista är.

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!


Demensföreningen gävle. Klicka på demensförbundet, välj ort och klicka på blå länken där, till hemsidan.

Presentation

Visar inlägg från september 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Ha, ha, hur gammal är jag?

Tog fram oktobers sida i vår stora almanacka och på 30:e stod det 29 år. Men vad 17, var det önsketänkande . Det borde stått 59 år, jag fyller år den dagen. haha. Det var alltså jag själv som skrivit det.

tack alla mina goda bloggvänner!

Jag väljer att tacka er alla i dag direkt här i bloggen. Alla har ni lite samma åsikt, jag måste lugna ner mig och lita på att de gör rätt. Har faktiskt skrivit till karolinska so hade en site där man kunde ställa frågor om operationer och cancer. Jag vet inte om jag får ärliga svar men har beskrivit pappas situation och frågat vad de tror i odds.

Vi får se.

------

I dag är det söndag och våra gäster reser hem till sthlm. Vi har haft en härlig helg tillsammans. 

Har problem med gnistan på tisdag. Tänkte åka dit med Chivas denna gång men har kuratorn kl 10. Levde kvar i gamla tider och trodde jag skulle kunna gå fram och åter till kuratorn från Gnistan. Jag hade glömt, det gamla vanliga ordet, att de flyttat till Gävle sjukhus. Gå emellan är alltså inte möjligt så nu vet jag inte om jag kanske måste avstå Gnistan denna vecka också. 

Onsdag ska jag träffa en vän , Kerstin som har www.demensbutiken.se , hon ska föreläsa i Gävle och sedan ska vi äta lunch och tjattra.

Torsdag är det dax för ögonläkaren på sjukhuset. Vad blir det för dom? Vi får se, kanske är det bara min glaslossning och då kan man ju inget göra.

Fredag är det middag och whiskyprovning hos en granne. Full rulle, full vecka. Tiden går och nu är det bara 39 dagar kvar till min resa.

Lördagsmys med vänner

Nu har våra goda vänner kommit från Sthlm. Vi avnjöt smörgåstårta i går kväll och lite gott vin. 

Pappa. Han är hemma nu och ska reparera sig från inflamation i lungor och dålig lungkapacitet. Sedan blir det operation. Jag har mailkontakt med hans thailändska vänner samt nu också med kirurgen i Thailand som ska utföra operationen.

Att vänta med operationen till jag åker hem i december är inte bra enligt läkaren utan den bör göras så snart det bara är möjligt. Tror det blir påse på magen men skräp samma bara han överlever oprationen. Jag har också övertygat honom  om att han behöver en rullator. Så nu ska jag ha det med mig på flyget. Jag väljer en med extra stora hjul eftersom gatorna och gatkantor osv är kass i Kamala. 

Det som känns lite bittert är att jag inte vet om jag kan lita på kirurgen. Jag vet ju att allt handlar om pengar i Thailand och att vara på sjukhus eller opereras kostar ju massor. Alltså kanske de föreslår operation för att tjäna pengar utan att fundera på o han överlever eller ej. Vad tror ni, hur ska man veta? Jag föreslår att han ska operera sig och han gör det för att jag säger det och han dör för att läkaren inte säger ordentligt vilka risker det är med operation, det är min stora ångest just nu.

Psykiatrin kritiseras

Ni som läst vad jag skrev nyligen om Psyket i Gävle Sjukhus får här lite påfyllning.

I dagens GD är rubriken Inte första gången psykiatrin kritiseras, av en före detta patient. Hon berättar att hon varit inskriven både på avd 27 o 25. Hon har legat hela dagarana och ingen personal har sett till att hon kom ens till matsalen. När hon hade ångestattacker satt personalen och tittade på TV. Bad hon om hjälp så svor dom åt henne eller bara vände henne ryggen och gick. Som tidigare insändare sagt, de är på expeditionen och umgås. Varför görs inget skriver hon.

Ja det kan man sannerligen undra. Om du är inlagd på psyket är det ju för att du mår dåligt av ena eller andra orsaken. Där krävs, precis som inom demens, empatikännande människor som kan göra insatser och göra att personen blir sedd. Vad 1000 blir det aldrig bättre för? Är det för att de inte tror på patienterna, de är ju psykiskt sjuka när de är där....förmodligen...

Det med matsalen hände ju mig med. Första morgonen åt jag inte alls för jag visste inte vart jag skulle gå och "vågade" inte gå ur sängen.

--------

Och pappa. Nu väntar jag mail från läkaren i Thailand. De är tveksamma till operation pga hans höga ålder, 89 år nu den 9 nov. Frågan är, kan han leva ett tag till som det är ny utan operation och hur blir det, värk eller annat....

Överlever han operationen? Om han gör det, vilka effekter kan det bli efter operationen? Så frågorna hopar sig och nu vill läkaren ha kontakt med familjen. Förvånar mig att det inte räcker med hans fru, hon är ju ändå närmast nu. Men hon kanske inte vill ta beslut utan överlåter det på mig. Så först mamma som jag tog hand om och var god man till och nu ska jag ta beslut om pappa, känner mig ganska matt faktiskt.

www.svtplay.se/fraga-doktorn

Glömde, här kan ni se programmet sedan i måndags. Heja Stefan Souk!!!!! och äve Helene så klart. Men Stefan so ordförande i Alzheimerfonden blir toppen tor jag.

Äldre inlägg