Om

Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008.
Var God Man till min mamma som också hade Alzheimer.Mamma dog 9 maj 2011. Mormor dog i alzheimer när jag var tonåring. Med andra ord både drabbad och anhörig! 

 


Aktuell bok: " Jag och min alzheimer". Gothia Fortbildning. Art.nr. 7205-921-4,2013. Länk till förlaget finns nedan. 


Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner och tycker det är svårt att kommunicera via. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. Detta för att underlätta för mig själv att komma ihåg vilka personerna i min vänlista är.

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!


Demensföreningen gävle. Klicka på demensförbundet, välj ort och klicka på blå länken där, till hemsidan.

Presentation

Visar inlägg från mars 2011

Tillbaka till bloggens startsida

MAMMA bättre

I dag har de ringt från mammas boende. Hon är uppe i rullstolen igen och äter frukost själv. Mycket piggare. De skulle "slänga" anteckningarna om att hon låg på slutet. Vi pratade om henne sköterskan och jag och hon höll med mig om att vi inte vet vad som händer då hon slutar med penicillinet, men att i vart fall ska vården fortsätta in i det sista där på boendet och inte något sjukhus, skönt att känna att de tycker så. Klart det blir fler smällar snart igen, det får jag väl räkna med. Över för denna gång i alla fall, kan pusta ut hennes penicillindagar. När jag satt där på lördagkvällen mådde jag dels dåligt av min sjukdom men kunde inte låta bli att tänka att så här vill jag inte sluta - vad jag nu ska göra åt det. Jo, hoppas på medicinen från Uppsala Universitet, se sista numret av Demensforum, det är dem jag tagit kontakt med i förhoppning att jag ska få vara med i testerna. Därför har jag inte planerat något för hela sommaren, ifall jag ska pendla till Uppsala då och då för injektion, hoppas det, håll tummarna för att jag får vara med, jag har fortfarande så mycket att berätta...

Nu kan ni hitta min blogglänk även på demensforbundet.se, klicka fram till gävles sida så finns den där, tack snälla redektörsYvonne för att jag får finnas med där, det känns tryggt och värdefullt för mig.

Ansökan till Alzheimerfonden är klar och min demenssköterska har skrivit intyget för mig och sänt in. Så är det bara att vänta och se. Lite spännande faktiskt.

Ni hör att jag börjar bli "normal" igen, tihi. Skrattet börjar komma tillbaka och i morgon kommer min älskade äldsta son och då vet jag att han lurar mig skratta och jag skulle få massage på fötterna också, han är jätteduktig på det.

8 dgr sjuk

Ja, men nu känns det bättre i alla fall. Jag är som en gelegumma fortfarande och mycket trött, men jag är uppe i alla fall. Rör mig sakta men framåt så att säga.

Ringde om mamma i går och hon äter och dricker bra igen - en förbättring alltså. Så, det var inte slut än men jag vet inte om jag tycker det är så stor mening för henne längre för nu är hon sängliggande och det är det värsta av allt. Vi får se hur det går framåt. Jag åkte inte dit i går men i dag gör jag ett nytt försök. 'Det handlar mest om mitt dåliga samvete nu som ni förstår.

Saknaden är stor att inte ha någon släkt att dela dessa tankar och oro med, men som tur är har jag min kära make i vått och torrt. Till helgen kommer min äldsta son, oh, han blir 30 i sommar, helt enkelt därför jag blivit äldre alltså..

Jag förvarnade honom i telefon i går att jag inte har orkat städat osv. Varför gör vi mammor så? Han hade troligen inte sett det ändå eftersom jag är petant så allt ligger som vanligt på sin plats och ingen röra i huset, bara damm. Konstig man är.

Jag förvarnade också att det nog är pappa som lagar mat i helgen, men han sa inte som när han var barn när jag reste bort - Då tar jag en capricosapizza.Han vet att pappa nu övat upp sig och är riktigt duktig i köket. Ingen sjukdom som inte har något gott med sig eller hur. Och ett pluss är att pappa tycker det är roligt att laga mat nu. Synd han inte tyckte det när vi hade stort hus, jag åkte buss och hämtaqde 2 barn från dagis. Men bättre sent än aldrig.

Ska försöka få lite frisk luft i dag, kanske hjälper det på sömnsjukan. Sov 12 timmar i natt också, borde ju vara utvilad men.

Var hos kiropraktikern i går. Han knakade och masserade efter vad man vågar på en fribromyalgipatient sa han. I dag är det redan mycket bättre. Tur jag har honom att gå till när jag snear till i höfterna. Så nu ska jag bara vakna lite mer så är jag nog på spåret igen och kan planera för allt jag har framför mig i vår.

Mamma-kiropraktiker-sovsjuka

Maken var hos mamma i går eftermiddag. Hon log som vanligt när hon ser karlar, men var helt slut. I dag ska jag försöka orka ner.

Jag är lite bättre för varje dag, men kan inte sluta sova. Sov 12 timmar igen och vaknade av att maken tyckte min ost på mackorna började bli krullig,,

I dag har jag tid hos min kiropraktiker få se om jag kan få höften fixad. Jag tar en sak i taget. Ska också ringa och höra om jag kan få nya sköldkörtelprover och kanske en snabbsänka, det känns inte normalt med denna trötthet. Jag går med dåligt samvete för att jag inte hela tiden tänker på mamma som ligger och kanske väntar på döden. Ja, det låter drastiskt, men så är det väl. Jag har dåligt samvete för att jag gnäller om min trötthet och illamående och höft samtidigt som mamma ligger där. Jag har dåligt samvete för att jag inte är hos henne så mycket som möjligt. Jag funderar redan på begravningen, skrämmande att hon inte får avlida först, det ger också dåligt samvete. Jag gråter inte för om sanningen ska fram tycker jag mamma har gjort sitt nu, det ger också dåligt samvete.

Usch, nu lastar jag på er läsare minb ångest igen. Men ni verkar tåla det och jag tackar för alla uppmuntrande och kloka kommentarer från i går. Jag har bara så svårt att ta i mamma, vet inte vad det är. Allt förföljer mg just nu....

Orkar inte skriva mer i dag

utslagning av mediciner...

Ja, så är det nog. För jag låg hela dagen i går också. Ser lite dubbellt och bara jag rör mig börjar jag svettas mycket och känner mig yr. Tror att mina levaxin och blodtrycksmediciner fick sig en dust när jag inget behöll i magen. Så, i dag är jag uppe men vill bara gå och lägga mig igen. Har sovit 12 timmar, hjälper inte.

Nu till mamma. Vi var ju där lördagkväll och hon var väldigt dålig och fick då betablockerare för hjärtflimmer. Nästa morgon mår hon bättre och allt är lugnt igen. I dag ringer de, nu är hon dålig igen och nu sätter de in dropp samt penicillin. Läkaren har varit där på morgonen och underförstått är detta deras sista insats för henne. Troligen har hon haft en blödning i hjärnan ändå säger de. Hon är vaken och ler men orkar inget. Så, vi får se utgången av detta. Jag borde vara där hos henne, men ja har inga krafter själv. Ska försöka orka ner i eftermiddag, får nog vila nu ett tag igen. Undrar hur länge jag ska vara så här, det är så trist.

 

Solbrännan åker av mer och mer, men jag får väl titta tillbaka på kort istället. Har nu skickat in en ansökan både till kommunen samt till alzheimerfonden för att få hjälp med ledsagarresekostnader, vi får se om jag får någon hjälp. Nu har jag i vart fall provat allt jag kan komma på.

Till helgen kommer äldsta sonen och hälsar på, har jag sagt det redan, ja kanske, vem vet, minns inte. Helgen efter kommer våra äldsta vänner på besök så jag måste skynda mig att bli frisk med så mycket härligt framför mig...

gelegumma!!

Ja, det är jag det. Ligger och bloggar men det går bra det med.

I går ringde de om mamma, hon hade akut blivit sämre och hade andningsuppehåll men var ändå vaken. Hjärtat rusade. Vi åkte ner ochjag fick sprita in mig extra , för de trodde det kunde ta slut med mamma. Doktorn kom och de bestämdes att hon skulle få betablockerare för hjärtat i förhoppning att det skulle hjälpaa. Något annat kunde vi ine göra och sjukhus tyckte han inte var bra för henne då hon är så gammal och dessutom svår alzheimer. Vi höll med och åkte hem efter medicinerigen. Jag var så dålig att jag nästan svimmade i mammas rum. Tur vi har så nära dit, 5 minuter med bil.

Under natten skulle de ringa om det blev sämre, men när jag ringde i morse var hon mycket bättre igen och de behövde inte ge ytterligare medicin för hjärtat. Så nu är förhoppningsvis den krisen över, men egentligen är det väl nu det börjar.

Själv blir jag bättre dag och dag, men är ortfarande som en gelegumma, yr, svag, ichiasen värker  och mycket mer.... Skrutt också!!

Men, jag har börjat läsa tidningarna igen. Råkade läsa e liten spalt i GD i går.

"Frukostmacka kostar extra". Det handlade om ett äldreboende i kungsbacka där de äldre inte längre fick frukostmacka , mjölk till krämen, sylt till strömmingen. Vill de ha det får de ta med sig det själva till matsalen eller betala extra skriver Kungsbacka-Posten. nl. chefen för äldreboendet är det en justering så att de som bor där får vaqd de betalar för. Tidigare har de fått mer än de skulle haft.

Frukostbröd kostar nu 10 kr extra och måltidsdryck en femma. "

Har de inget viktigare att lägga tid och funderingar på? Ska vi peta i mackan och sylten för de gamla som arbetat ett helt liv? Ska vi dessutom krångla till deras tillvaro med att ha extrapengar med till lunchrummet eller egna varor att bära på? Vad är det för fel på alla dessa chefer? Kan det verkligen vara rätt saker att spara pengar på? Det är upprörande att läsa sådant här och var jag chefen där skulle jag skämmas ordentligt att ens diskuter sådant här. Gamla människor äter dessutom inte så mycket så de små syltklickarna det rör sig om är nog inte värt de pengar de får betala.

Usch, ligger här och retar upp mig igen. Lugn Vompa, det är nog bara en trist "sylta" de här gamla bor på, stackars dem.

Äldre inlägg