Om

Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008.
Var God Man till min mamma som också hade Alzheimer.Mamma dog 9 maj 2011. Mormor dog i alzheimer när jag var tonåring. Med andra ord både drabbad och anhörig! 

 


Aktuell bok: " Jag och min alzheimer". Gothia Fortbildning. Art.nr. 7205-921-4,2013. Länk till förlaget finns nedan. 


Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner och tycker det är svårt att kommunicera via. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. Detta för att underlätta för mig själv att komma ihåg vilka personerna i min vänlista är.

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!


Demensföreningen gävle. Klicka på demensförbundet, välj ort och klicka på blå länken där, till hemsidan.

Presentation

Visar inlägg från januari 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Vad har jag arbetat med?

I dag tänkte jag börja dokumentera vad jag arbetat med under åren, dettaq innan det försvinner ur mitt minne. Jag ser ju min blogg som en dagbok och då känns det bra att kunna skriva ner allt om mig själv. Tanken är att kunna skriva ut de sidor som handlar om min bakgrund och lämna över till den sojm sedan behöver lära känna min tidigare natur - gruppboende, assistent, hemtjänst, vad vet jag. När vi blir riktigt dåliga blir vi ganska lika varandraq, i vart fall i andras ögon. Därför behöver man skriva ner en identitet medans man kan. Så, ni får dela det med mig. Har tidigare skrivit om min uppväxt, var jag bott osv.

 

1970 gick jag ut yrkesskolan , kontor och handel. Det år jag blev 17 år och jag fick vila upp mig till 1 augusti då jag började på Scandiatransport på Kungsgatan i Sthlm som valutaväxlare (med maskin) och diverse i receptionen. Jag minns så väl intervjuen. Jag hade ett par långbyxor som såg ut som engelskt möbeltyg på mig och på den tiden var det inte riktigt OK med långbyxor på arbetsplats. Men, jag ville visa redan vid intervjuen att jag gärna använde långbyxor. Det första som hände var att chefen gav mig en komplimang för mina snygga långbyxor, tii. Sedan fick jag räkna så han visste att jag kunde det och sedan ville de ha bra engelska, det kunde jag tyckte jag, och tyska, men det hade jag bara läst ett år. Han struntade i tyskan och anställde mig. Jag var där ganska kort tid, för jag fick inte användning vare sig av engelska eller räkning, det var bara en maskin man förvandlade valuta på. Slutade redan eefter fyra månader och då fick jag avslutningskaffe där chefen sa att jag gjort succe med mina långbyxor och att kännetecknet för mig var att jag alltid hade uppdragna ärmar när jag jobbade. Dessutom fick jag betyg trots att man inte skulle få det efter så kort tid, det var en snäll chef det.

Vidare gick jag från dag till dag till Åklagarmyundigheten i Sthlm, Kungsholmen. Där fick jag arbeta på en åklagarkammare där vi var en assistent, en kanslist och ett kontorsbiträde, det senare var jag. Vi hade ett antal åklagare att jobba åt.

Mannen som var chefsåklagaare på den kammaren jag arbetade visade sig ha haft min pappa i polisskolan som elev, världen är liten som vanligt. Han hade alltid vit skjorta och fluga och såg sträng ut. Blev jag inkallad till onom var jag livrädd, men det visade sig aldrig vara något problem utan hjälp han ville ha. Jag var en hejare på skrivmaskin och mycket effektiv för jag tyuckte om att jobba. Tre ex med karbonpappoer mellan och inget sudda gällde. Hände att jag försökte med rakblad ibland, men det vara bara att skriva om. Jag hade trevliga kamrayer och fick senare vikariera på andra kammare som kianslist, då var jag stolt.

En insident därifrån var när jag varit sjuk och kom tillbaka så skulle jag fylla i en papper och intyga att jag varit sjuk och skriva orsak. Jag skrev förkylning och stavade fel och blev inklallad till personalchefen som sa att jag måste lära mig stava ordentligt föpr annars siulole det gå illa i livet för mig - hon skulle veta att jag slutade som informatör, tihi. Nu lämnar jag åklagarmyundigheten efter ett antal år för nya dräömmar. Drömmen var att bli receptionist, men för det måst3e man ha fyllt 20 år.

En toppenkväll

Ja, det blev lyckat, kvällen i går.

Vi började på CC-krogen i Gävle och tog en öl, men rockmusiken öste ur högtalarna så det var en liten miss. Men vi var bara där 30 minuter sedan bar det av rätt över gatan till restaurang Bistro Nord. Eftersom min vän fyllt 60 och det var därför jag bjöd ut henne bad jag henne om att få komponera menyn utan att hon visste vad hon skulle äta och det gillade hon.

Jag viskade med servitören i ett hörn, tihi. Så här blev det

Hummersoppa i äggkopp, krystad med hummerröra och liten sallad med hummerstjärt på, vackert dekorerat som alltid, och till det varsitt glas moserande vin
Röding från Åre med rotsaker och potatiskroketter med extra innehåll (glömt) odch till det ett vitt vin.
Friterad camenbertost med deras egen hemlagade hjortronmarmelad och till det lite sött dessertvin.
Sedan promenarade vi till restaurang Absint och slog oss ner i mjuka soffor med en kaffe Dome. Taxi beståd av vännens make. Väldigt smidigt och lagom.
Vi gick ut redan 18-00 och var hemma 22.00, en helt lagom kväll för mig!!!

Lite nackvärk av att sitta upprätt länge men för övrigty värkfri kväll, tjoho!!

I dag ska jag laga en liten kålpudding, det var så länge sedan, och för övrigt slappa framför TV och konståkning. Har börjat sticka en pippi-tröja till min väns barnbarn.

Trevlig söndag, önskar ni alla bodde här så vi kunde äta tillsammans.

 

Lite av varje

Fick en kommentar som påminde mig om de små kort man kan beställa från demensförbundet/föreningen. Har nog skrivit om det förr, men vill påminna igen. Det är ett kort där det framgår att man har demenssjukdom och därför behöver hjälp. Det kan visas för egentligen vem som helst när man blir förvirrad för i kortet står vem som ska kontaktas. Även bra i affärer då det rör till sig. Ska nog börja använda det istället för att säga att jag har problem, kanske mer trovärdigt.

 

För övrigt bjudet lördagen på kul saker. Min vän i Gävle har fyllt 60 år och jag ska i kväll bjuda ut henne. Första ska vi gå och ta en drink på CDC-baren, sedan har vi ett bord på Bistro Nord, min favoritrestaurang i Gävle och där ska vi äta 3-rätters med gott vin till. Sedan ska vi gå till Hotell Winn där det finns pösiga soffor att sjunka ner i och dricker kaffedome. Sedan blir det taxi hem. Vi startar redan 18-00 för att det ska bli en hyfsat lång kväll men inte alltför sen kväll. Jag har redan kikat på menyn och vet vad vi ska äta för godis men det berättar jag inte nu.

Kommer du till Gävle så besök Bistro Nord. Det ligger i samma byggnad som centralstatyion ochy öpåpnar 16.00 varje dag. Mycket lokalt svensk mat och vansinnigt bra kock. Vi har inte så många riktigt bra krogar i Gävle, vi har många men mest pubmat och "vanlig mat" , ingen riktig a la carte utom där tycker jag.

Dessutom är restaurangen bara för drygt 30 personer och ingen störande musik. Men andra ord kan man prata med varandra, en klar fördel.

Fick just tag i sonen i Thailand. De har lä,mnat Vietnam för det var inget trevligt enligt dem. Nu är de på väg till Bankok.

"Jag har nog fått Alzheimer....."

Så säger många numera och i vart fall har de fått alzheimer light (tänk att jg kan stava engelska fortfarande). Och, det får vi med sjukdomen leva med.

Den f.d. präst jag hänvisat till tidigare mötte en person i en livsmedelsbutik där det krånglade och expediten sa - jag har fått alzheimer light, ursäkta. Prästen svarade, - och jag har alzheimer. Flickan tog det givetvis som ett skämt och skrattade.

Jag har varit med om samma sak i butiker. En gång trqsslade jag med fel kort tre gånger och sedan var koden bortflugen, förmodligen för att jag blev str3essad. Då lutade jag mig fram till expediten och viskade att hon fuck ursäkta för jag har alzheimers sjukdm och det kan bli lite virrigt ibland. Hon skrattade högt och sa, det har vi lite alla till mans.

Ja, så är det att ha dewnna sjukdom iblND. VEN OM MAN FÖRSÖKER TALA OM ATT MAN HAR LITE BESVÄR så blir man inte trodd. Ingen tror att en person med alzheimer ser "normal" ut. Ibland önskade jag att jag hade en mer synlig sjukdom för att bli bättre respekterad och hjälpt, men så är det inte.

Undrar hur de undervisar ang. demenssjukdomar för unga som läser till yrken i vården? Får de fortfarande vewta att som gammal kan man draqbbas av alzheimer, får de se verkligheten att det finns de som ser aktiva ut men är drabbade som unga, en del till och med fortfarande i jobb i starten av sjukdomen?

Jag skulle gärna presentera mig för en vårdklass och prata med dem, det skulle kännas viktigt. *För det är nog där vi måste börja.

I går var jag på Gnistan och vi satte upp dörrskylten jag målat, det blev lite trevligt. Vi hade dans också, men det är ju inte min grej att dansa med de som är betydligt sjukare än mig med samma sjukdom, dessutom är man dement oavsett om man inte är pensionär hänvissas man till gammeldans, evert Taube och visor från min mamma och pappas tidsera. Men så är det eftersom största delen sjuka ÄR gamla. Jag tycker varje gång att jag kliver in i min frasmtid och ser mig själv som en av dem. Tittar runt och undrar, blir jag den i rullstol, den som är arg hela tiden, den som skriker, den swom babblar osammanhängande eller den som molltiger. Stressen stiger och jag hade svårt att sova på kvällen. Nej, jag måset inte gå med upp, men alla går ju och då går man själv också.

36 dagar kvar till vi reser!!

 

känner mig inte ensam längre..

Tack för alla kloka och snälla kommentatrer från igår. Känns bätytre i dag, ska försöka läsa på om den delen ang. alzheimer och ta upp det med min läkare få se om det finns någon förklaring. Annars får man väl lära sig leva med dessa extramänniskor och exstrastädningar, hum.

I dag ska jag till "Gnistan". Ja Ewa, det blev alltså namndet på vårt dagcenter. Jag har gjort en dörrskylt som jag tänkte sägga på dörren om jag får. Det står välkommen till Gnistan och sedan är det en brandgul ros i ett hörn och en eld på ved där själva elden består av en gubbe med glatt leende och det slår ut en massa gnistor runt honom. Hoppas de vill ha den.

Jag är mycket bättre, och ang spruta i hälen så är det inte under foten utan akillesdelen. Därav blir foten liksom för lång för skon när jag har det för det växer ut en kula somn värker. Det känns bra i dag.

De har just skickat ett medd. till mig från Gnistan att i dag ska jag ha dansskor med mig, jag vet inte jag, känns lite krystat, känner mig som en pensionär fast det är långt kvar, men jag kommer kanske över det, bara att ställa upp. Ni får höra i morgon.

Solen lyser fint i Gävle i dag men vi har 16 -grader. I vart fall ser man hur skitiga fönsterna är, tihi.Men jag ska inte vara här i dag, så det så.

Önskar jag fick lite frågeställniingar av er som jag kan ta upp här så vi sprider mer information.

Äldre inlägg