Om

Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008.
Var God Man till min mamma som också hade Alzheimer.Mamma dog 9 maj 2011. Mormor dog i alzheimer när jag var tonåring. Med andra ord både drabbad och anhörig! 

 


Aktuell bok: " Jag och min alzheimer". Gothia Fortbildning. Art.nr. 7205-921-4,2013. Länk till förlaget finns nedan. 


Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner och tycker det är svårt att kommunicera via. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. Detta för att underlätta för mig själv att komma ihåg vilka personerna i min vänlista är.

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!


Demensföreningen gävle. Klicka på demensförbundet, välj ort och klicka på blå länken där, till hemsidan.

Presentation

Visar inlägg från december 2010

Tillbaka till bloggens startsida

nyårsafton

Klockan 12.00 i natt kom yngsta sonen med flickvän. De körde från Nynäshamn så det blev en ganska lång resa i mörker. Men fram kom de och de satte sig med en cognag och jag somnade sött utan oro. Sov till 10.00 i dag, helt oerhört

Det berodde pockså på att vi fått världens bästa hundvakt till Kitty till vår semester i Thailand i mars. Människor som verkligen bryr sig om hund samtidigt som man kan lita på att de sköter hennes diety bra. En sten föll från mitt hjärta.

Allt detta gjorde att jag äntligen kunde sova ut lite.

Sedan är vi ju beroende av att Kitty inte insjuknar igen, men det rår vi inte4 på än.

I kväll ska jag sitta och mysa fraqmför vår nya spis (väggspis utan skorsten med spisbränsle). Sonen ska laga mat - han är ju kock och har köpt med sig från sina leverantörer från Restaurang Stockholm. Vi lär få havskräftor, piggvar och en champagne Palmer & Cop. som äldste sonen rekommenderat som ju är hovmästare på  RestaurangFredsgatan 12.

Oj vad jag skryter nu och oj vad det känns bra att få göra det, jag är så stolt över mina barn och deras fästmöar!! Men det hade jag varit oavsett vad de jobbade med, så det så!! Det räcker att de finns...

Jag avslutar återigen med Gott Nytt År till er allihop och v ill samtidigt berätta att jag fått kontakt med omvårdnadsnämndens nya ordförande i Gävle och ska träffa henne i februari - det blir jätteintressant och jag är stolt att de bryr sig om att lyssna på mig i vart fall en gång.

 

Dag före Nyårsafton..

och jag började natten med dålig sömn och sedan magproblem. Kroppen är spänd som en stålfjäder. Nu har jag varit på hundpromenad en lång stund och det känns lite bättre.

Det är för mycket oroande runt mig nu med hund och så. Vi som har alzheimer har en väldig förmåga att leta upp saker som vi är oroliga för hela tiden - det ingår liksom i sjukdomsbilden att oroa sig. Tro att man glömt något, försöka lösa problem innan de uppstår osv.

Jag har läst vidare i boken oj Ingo och jag r3ekommenderar INGEN med alzheimer eller anhörig att läsa den!! Så var det sagt. Jag är upprörd och arg när jag läser den och tycker mycket om den, så glöm den.

Kanske tar jag i men känslan av att man inte respekterar att den som blivit sjuk (trots att det är relativt tidigt stadium) är vuxen nog att själv få veta vad man har för sjukdom upprör mig. Vi är faktiskt inte underåriga. Dessutom fixar hon alzheimermedicin i smyg och packar in tabletterna i blåbärssylt åt honom. Hur tycker ni att det här låter... Hon ägnar alltså mer än 5 år till att ljuga både för Ingo och agenter, press, alla som ringer utom hans barn som knappt bryr sig  enl. henne. Men värst är att han blir ljugen för hela tiden, som om han var ett barn.

Nej, nu lämnar vi det!

Jag vill nu passa på att önska er alla ett Gott Nytt År! För det tänker jag ha oavsett vad som händer 2011 ska jag resa mig och gå vidare och framför allt HA ROLIGT OCH SKRATTA!! Det är en nyårslöfte från mig och en som hjälpt mig tänka så är min bloggvän Ewa, tack Ewa och alla andra som lyft mig under året och får mig att fortsätta kämpa.

Kanske en bättre dag??

Tack vare uppmuntran i kommentarer tar jag i dag nya tag. Jag ska göra Janssons Frestelse till kvällen.

Läste vidare i boken om Ingo i går. Den är så injtressant att jag har svårt att släppa den och återigen hittar jag saker som jag själv gör som jag inte tänkt på innan. Dessutom är den intressant eftersom jag själv bodde i Haninge och mina föräldrar hade fritidshus på Dalarö. Min man och jag spelade då golf och såg ofta Ingo stå och slå på ranchen eller puttbanan. Sedan berättar boken om samma omsorgschef i Haninge som vi hade till mamma och de går till samma öronläkare som vi gjorde med barnen. De handlar i samma områden som vi gjorde osv. Det blir så otroligt levande för mig, jag ser ju hela miljön levande hela tiden. Vi flyttade till vårt nybyggda hus 1979 och levde där tills vi lämnade för Gävle 2007, ganska lång tid. Jag har dessutom arbetat lång tid i Haninge. Däremot är boken ganska deprimerande och jag rekommenderar ingen med alzheimer att läsa den, bara anhöriga. Själv är jag för nyfiken att låta bli och lite självplågare, men visst är jag lite arg på anhörigbeteendet ibland när jag läser och hennes underliga sätt att smyga med allt, kändis eller ej. Jag tror hon förlorade mycket på det och förstår det inte....Men det diskuterar jag gärna om några av er läst boken. Eller kanske förresten återger jag lite här när jag läst ut den med mina egna kommentarer, som jag älskar att göra,,,

Jag orkar inte städa inför nyår. Jag har bara mysbelysning tänt så syns det inte, tihi. Det blir inte städat om inte jag sätter igång det så det är bara att strunta i det.

Till sist min hund Kitty. Hon har nu gått ner i kortison på lögsta möjliga dos. Magen fungerar men hunden är helt annorlunda. Slö, likgiltig, struntar i oss, undviker osss till och med. Kissar varannan timma dygnet runt. Ja, vi är trötta nu efter flera veckor och förra gången 4 månader med nattvak. Det är som att ha flera valpar samtidigt som ska bli rumsrena. Veterinären säger att vi efter nyår ska testa utan medicin och om hon insjuknar på nytt kan vi räkna med att det är kortison som gäller hela livet för henne. Så kan vi inte leva så ine undra på att jag känner mig spänd - hur länge ska jag kunna ha kvar henne. Kitty är bara 1 1/2 år och har varit sjuk sedan hon blev 1 år. Men att ha en hund sojm ska ut 2-4 ggr per natt funkar inte i längden, det inser även jag.

En ilsken kväll....och morgon....

Ja, ibland slår det över för mig. I går kväll var jag oerhört trött och då maken ville ha beröm för sin matlagning slog det över helt fr mig. Jag har ju lagat mat i alla år och ingen har klagat, nu lagar han ofta mat (ofta genom idéer från våra söner som är i svängen och TV-matprogram som står på här varje kväll i princip). Då gäller det för mig att inte bara äta utan diskutera maten. Jag gick upp i atomer och var både ledsen och ilsken och jag visste att det var orättvist, men jag kunde inte stoppa miott skällande och gapande. Fanns bara ett sätt. Jag gick och la mig och läste och st'ängde dörren. I natt sov jag inget vidare, även om man får ilska ibland får man fortfarande ångest och den låter inte vänta på sig. Det värsta är att jag i dag vaknade med samma besvikelse över samma saker och ilska. I dag kan jag inte prata normalt med min man, jag fräser.

Tänk, fast jag vet att det är fel kan jag inte ändra det, jag är nog FÖR trött just nu, tårarna är på väg att rinna hela tiden.

Jag såg en film på 1:an i går. Svenska som ska gå i flera delar och naturligtvis hade hon med huvudrollen fått besked om alzheimer. Samtidigt läser jag boken om Ingo. Kanske blev det för mycket, alltid något att skylla på.

Kommer igen lite mer hoppfull i morgon när jag sovit på saken.

Tekniska hjälpmedel åter igen....

Jag vill bara påminna om att det finns ENKLA hjälpmedel att få utskrivet för oss dementa. Sedan är det faktiskt meningen att anhörig ska kunna hjälpmedlet bättre än den sjuke. Därmed kan den anhöriga gå och skriva in allt som blir sagt högt - det andra blir värre, när man glömt nämna det. Men, om anhörig lägger in allt praktiskt som är problem hemma så kommer vanan för den sjuke och därmed kommer den sjuke att be om inläggning av sådant hon behöver komma ihåg, det är min övertygelse. Men skräm inte den sjuke med att behöva lära sig ny teknik, ni kan inte jämföra med mig som varit informatör på webb, jag har mycket gratis.

Försök skapa en nyfikenhet kring tekniken när den väl är på plats och försök få personen att gå och titta på skärmen och försöka förstå vad hon/hyan ska göra då det ringer, det räcker faktiskt.

Själv har jag problem med att duscha. Om jag åtminstone hade fett hår skulle jag väl känna eller det skulle synas, men så enkelt är det inte. Så antingen blir det för lite duscha eller alldeles för mycket duscha. Samma sak med mediciner, gå ut med hunden, mata hunden, ringa någon jag lovat, lägger in alla födelsedagar - missade min yngsta son förra året, inte så poppis.

----

Så nu har vi haft jul med söner oc h respektive. Jättetrevligt men nu är jag slut. Förutom trött har jag tappat ångan och vet inte riktigt hur jag ska komma igen till nyår då vår yngsta son och flicka kommer tillbaka. Men det måste gå...Jag ska bara sitta och vila dessa dagar och inte göra något större väsen av mig.

Nu ska jag gå in i duschen - vilket jag hatar. Jag vet inte varför, jag drar ut på tiden så länge jag kan och min minnesdator plingade på mig för två timmar sedan, suck, varför är det så jobbigt. Jag har klippt mig kort för att förenkla, men jag tycker fortfarande det är urtråkigt. Förstår att många ensamboende inte klarar dessa saker utan någon som puschar på.

Usch nu tror ni jag är en riktig lortgris, men jag har ju både make och dator som skriker på mig , så in kommer jag till slut.

Ni anhöriga, en liten sista uppmaning, lyssna ine på den sjuke i alla fall - tekniken kasn göra under för er båda, inte bara den sjuke. Jagt låter somn jag säljer teknik, men jag är obetald medmänniska som vill att alla ska ha så bra livskvalitet som möjligt och där ingår tekniken i dagens läge..

Äldre inlägg