Om

Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008.
Var God Man till min mamma som också hade Alzheimer.Mamma dog 9 maj 2011. Mormor dog i alzheimer när jag var tonåring. Med andra ord både drabbad och anhörig! 

 


Aktuell bok: " Jag och min alzheimer". Gothia Fortbildning. Art.nr. 7205-921-4,2013. Länk till förlaget finns nedan. 


Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner och tycker det är svårt att kommunicera via. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. Detta för att underlätta för mig själv att komma ihåg vilka personerna i min vänlista är.

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!


Demensföreningen gävle. Klicka på demensförbundet, välj ort och klicka på blå länken där, till hemsidan.

Presentation

Visar inlägg från september 2010

Tillbaka till bloggens startsida

GÅVA ELLER TIGGERI?

I går fick jag ett brev från Alzheimerföreningen i Sverige. Jag är medlem där för har man Alzheimer måste man väl vara medlem i Alzheimerföreningen eller?!...

Jag har även föreläst åt dem en gång här i Gävle. Men, förutom en tidning ibland vet jag fortfarande inte så noga vad der gör för oss sjuka/anhöriga. Jag har hört mig för och det verkar som de i förstas hyand jobbar internationellt, vilket ju är jättebra. Föreningar bygger på medlemsavgifter och gåvor såsom istället för blommor till begravningar, pengar i arv efter avlidna, gåvor i största allmänhet (obs allt jag skriver är vad jag själv tror mig veta och behöver inte stämma med verkligheten). Min syn är då att föreningen ska använda de pengar man får in samt försöka marknadsföra så bra att man får in mer pengar - men kanske inte med Tiggarbrev till medlemmarna  - de kallar det Gåva.

Samma sak hände i våras och de skriver att de då fick in 100 000 kronor extra av oss samt ett bidrag från Johanniteordern. Men detta till trots visar 2009 års resultat på underskott på ca 800 000 kronor och "föreningen går nu igenom ett stålbad". De behöver alltså pengar till underskottet samt pengar för att behovet av att  sprida kunskap och information om Alzheimer ökar. I min värld har det varit lika stort behov hela tiden, men jag har ju Alzheimer så vad vet jag, tihi....

Nästa år har Alzheimerföreningen i Sverige 25-årsjubileum och även till det behövs väl pengar för att sätta mer fokus på demenssjukdomar (fira).

Jag kommer inte att lämna någon Gåva, det får räcka med medlemsavgiften som jag fortfarande är osäker på om jag ska fortsätta med. Alzheimerföreningen känns väldigt långt borta för mig och jag retar mig på deras sätt. Det känns som vi som är sjuka och anhöriga ska betala för att de inte kan hantera ekonomin i föreningen - men som sagt vad vet jag, jag är ju sjuk.

P.S. Kanske kostar det mycket att internationellt vara uppdaterad på vad sonm händer ibnom forskningen osv, men med all vår teknik i dag, videokonferenser, internet, mm finns jui ingen anledning att lägga pengar på resor i vart fall. Vad är det som kostar så mycket att de går med underskott och måset tigga av sina medlemmar - en förklaring i brevet till oss hade kanske givit mer förståelse för varför vi får brevet.

I dag fyller maken 61 år och v i ska åka och köpa en b ra jaktkikare åt honom - trevligt!

Att umgås i grupp

Det är trevligt när man är flera som pratar tillsammans, men OERHÖRT jobbigt för en med Alzheimer. Kanske varierar det mellan olika patienter, men för min del har deetta med att lyssna på en person samtidigt som jag hör andra tala, musik i bakgrunden, radio eller annat, blivit ett jättejobbigt problem. Jag börjar flacka med blicken, detta trots att jag är intresserad av personen säger, försöka hålla för ett höra lite diskret, luta mig mer framåt mot personen, be personen tala högre osv. Redan dessa störningsmoment gör att jag redan förlorat en massa personen talat om och då är det svårt att förstå resten. Ibland ger jag upp, ibland säger jag till hur det känns och ibland försöker jag att vi ska gå undan lite. Det här är ett av mina största problem just nu. Att sedan komma in i butiker med ibland skrålande musik, stör min koncentration helt. Jag har plötsligt ingen aning om varför jag gick in i butiken och då kommer stressen direkt och därm3ed den dåliga synen, balansen, som jag pratat om tidighare.

Samma sak om jag ska gå p¨å restaurang med andra. Jag hör samtalen omkring och kan inte koncentrera mig. Därför är det bästa när jag ska umgås med andra att vara i hemmet. Samma sak är det när man ser på TV och de envisas med att prata i munnen på varandra, t.ex nu vid valdebatter. Jag älskar att de debatter och deltar med hull och hår vid min TV-apparat med synpunkter, men när de inte kan styra upp det ordentligt tappar jag ingtresset för jag hinner inte med.

I går var jag på kuratorgrupp igen. Vi pratade mycket hjälpmedel, t.ex vilket helvete det är när man har 5-6 fjärrkontroller i bostaden. Jag klarar inte att lära mig sådant i dag så jag är hänvisad till min egen TV i sovrummet med 1 fjärrkontroll, och även den kan det vara problem med, jag vänder den upp och ner ibland och då kan ni tänka er hur det går. Jäv........kontroll funkar inte! Men den gör det ju åt rätt håll. Det v ar en mycket intressant dag i gruppen.

I dag är jag lite förkyld och lite ledsen för jag fått en ny kallelse till röntgen av min lunga, dessutom på en söndag! Det är bara tre månader sedan jag fick besked om att det inte var cancer men att de skulle fortsätta ha koll på mig, vilket är utmärkt. Men att det skulle ske redan efter 3 månader hade jag inte drömt onm, är det något de inte talar om eller....de vet ju att jag har Alzheimer. Tja, det är väl bara att bita ihop som vanligt och längta till Azorerna i oktober.

 

Att ha hund när man har Alzheimer

Det är otroligt. Vi har varit hos vår kennel i Malung över helgen för att se hur det går till när hundarna tränar blodspår för jakt. Jag orkade med allt för intresset tog över helt. Det är som om man inte känner tröttheten för allt är så spännande och jag försöker insupa allt vad tränarna säger och hur hundarna beter sig.

Bortblåst är all trötthet och värk tillfälligt - och dessutom att vara i skogen, helt underbart. Nu kunde jag inte gå efter när en annan Tollare skulle gå sin test för anlagspår pga terrängen. Spåren ligger över stock och sten , genom ris och lera och det funar tyväårr inte för mig. Men, Tollaren, vilken var Kittrys syster Lisa, klarade sig utmärkt och jag kunde vara med och höra bedömningen.

Vi övernattade på hotell, gick ner och åt en härlig buffé i restaurangen och tiog sedan våra vinglas med till rummet där Kitty väntaqde. Vi slappade framför fotboll och Kitty sov tunbgt och snart sov jag också tungt - endast maken var vaken!

Söndagen fick maken lära sig lägga blodspår och Kitty gå för förstas gången. Slutstation var en rådjursklöv. Kitty gick prickfritt och fann klöven som höll fast så hårt vid att vi fick ta den med hem för tränaren tyckte hon skulle få behålla sin trofé. Sedan körde vi hem igen 25 mil och då började tröttheten tränga på. Meningen var att jag skulle gått på vattengympa på kvällen, men det var jag helt slut för och blev tvungen att välja vila istället. I dag månad ä jag trött men glad att helgen gick så bra. Dagen blir mycket sitta och brodera förutom att jag ska på min kuratorgrupp - få se hur det känns i dag, sist kändes det si så där.....men allt ska ha en andra chans, eller hur!!

P.S.Det som var allra bäst med Malung var att de känner till min sjukdom - jag lovar att det gör livet så mycket enklare.  Spelar ingen roll hur jag uttrycker mig, ingen rättar , bara svarar

Hundträning i Malung ska jag orka?

I dag åker vi över helgen till Malung, Kittys kennel, föfr att träna jakt - blodspår, apport osv. Matsäcken är klar och vi ska vara först i bilen 2 timmar, sedan ute hela dagen, troligen i regn. Sedan hotell med middag och nya övningar på söndag. När jag kommer hem är det vattebngympa. Oroar mig redan för att inte orka med allt detta.

Blev en kortis i dag, åker nu, lite stress - inte bra

Dagaktivitet för dementa - boende för yngre dementa

I går besökte jag en dagaktivitet för oss dementa. De har frågat mig förr om jag vill vara med där ibland, men jag har känt mig lite avvikande eftersom jag sysselsätter mig så bra själv. Nu har jag börjat få ångest över höst/vinter så jag gick dit på besök och lite information. Det såg väldigt trevligt ut och dessutom ligger det inte i en byggnad med demensboende utan endast i anslutning till ett ungt demensboende där det mer är som serviceboende. Personerna har själva valt att hyra där och går och kommer precis som i en vanlig lägenhet. De har tagg till dörren så de kommer in och ut. De reser och har semestrar, precis som när man bor hemma. Skillnaden är att det bor fler i samma ålder och med samma problem i samma korridor, de äter tillsammans (om man inte är upptagen med annat) , de aktiverar sig och de har personal omkring sig hela tiden. Behöver man hjälp, får man hjälp. Man har ett eget större rum med pentry och självklart eget badrum.

Mycket inponerande tyckte jag och den som lessnar på samvaron ocgh boende3t  har fritt val att flytta därifrån.

Precis så skulle jag vilja bo när jag blir sämre, men i en 2:a tillsammans med min man. Det handlar bara om att bygga "rätt". Det är vad jag vill strida för. Min mans pappa bodde i Junsele i serviceboenda. Han hade en riktig lägenhet, 2 rum och kök och badrum samt balkong/terrass. Han betalade för att gå i matsalen och äta ihop med de andra boende både lunch och middag. Hemma i lägenheten fixade han sin frukost. Han kunde gå och komma som i vanlig lägenhet, men kände sig trygg ochy blev tilltittad med jämna mellanrum, och hjälpt med det han ville, t ex mediciner osv.

Ovan är ett drömsenario när man känner att det blir för tungt i den vanliga bostaden. Som jag skrev tidigare - både personal och anhöriga vinner på det.

Till sist: Jag fick en enkät från G'ävlöe kommun. På sista sidan kunde man skriva om det var något särskilt man ville framföra till kommunen. Jaha, det var just den rätta personen att ge en sådan möjlighet - de fick naturligtvis veta vad jag tycker om statusen på de som jobbar i demensvården, personaltätheten, deras vidareutbildning och att de har ett av de svåraste jobben. Psykolog-smart-påhittig-lugnande-tålamod-aktivera-ge dem sken av att de bestämmer själva-reda ut gräl-trösta-hantera de som slåss. Oj, jag kan räkna upp hur mycket som helst!!

Hur kan ett sådant jobb vara så lågt betalt och så låg status på??????

Äldre inlägg