Om

Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008.
Var God Man till min mamma som också hade Alzheimer.Mamma dog 9 maj 2011. Mormor dog i alzheimer när jag var tonåring. Med andra ord både drabbad och anhörig! 

 


Aktuell bok: " Jag och min alzheimer". Gothia Fortbildning. Art.nr. 7205-921-4,2013. Länk till förlaget finns nedan. 


Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner och tycker det är svårt att kommunicera via. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. Detta för att underlätta för mig själv att komma ihåg vilka personerna i min vänlista är.

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!


Demensföreningen gävle. Klicka på demensförbundet, välj ort och klicka på blå länken där, till hemsidan.

Presentation

Visar inlägg från augusti 2010

Tillbaka till bloggens startsida

En filmstjärna har fötts! eller....

Ja, nu har jag varit med i min förstaq film och förmodligen sista också. Det var väldigt spännande och jag fick verkligen "vara mig själv och prata fritt utan regi". De ni, hur många skådisar får det, tihi...

Fotografen var inhyrd och tyckte inte själv att han var kändis, men träffade ofta kändisar för han filmade mycket för TV. En jättetrevlig avslappnad person som ingav styrka för mig.

Det blir spännande att se filmen sedan. De hoppades ha den klar till IT-mässan i Sthlm i oktober. Den ska dessutom användas i Norge och Danmark. Man blir alltså lite internationell -:)

Leverantören jobbar med hjälpmedel för bl.a. dementa, handikappade och synskadade. Därav har jag länkat till dem här i min blogg - de gör en avsevärd skillnad för oss med handikapp som ju att ha dålig hjärna även är som jag ser det.

Min extrahjärna blir kvar hos mig eftersom arbetsterapefterna i Gävle föreskrivit den åt mig, jag är så tacksam.

I daq skrev jag positivt, eller hur. Lite senare kommer jag att skriva om en studie jag ska delta i med en s.k. GPS-klocka. Det är Maria på Gävle Universitet som forskar om den och Villa Milbo, Gävles demens mm hotell ska vara min kontakt.

Villa Milbo ska jag berätta om senare också. Oj, vad mycket jag har att berätta nu.

Någon som vill ha en autograf så går det bra!!

Är jag eller är jag inte sjuk i Alzheimer?

Jag har ett stort problem. Jag ser för frisk ut, låter för frisk och är för glad ofta.

Jaha, men det är väl bra och normalt. Men det är just det, jag har ju Alzheimers sjukdom med diagnos för två år sedan. Att bli behandlad som alla andra är ju på sätt och vis skönt, men ibland ställer det till problem också.

Ta till exempel min familj som hela tiden upplever mig som vanligt och inte tycker att jag är särskilt sjuk. Jag får till och med höra att jag utnyttjar min sjukdom för mina egna syften. Så sent som i går fick jag höra det, det är därför jag skriver trots att det är helg.

Ofta känner jag att jag har bråttom med vissa saker eftersom jag inte vet hur länge jag får njuta av det. Om jag då säger att jag kanske har 5-7 år kvar hemma blir det starka reaktioner och nästan skratt.

Men i min verklighet och även när man pratar med geriatriker och forskare pratar man om max 10 år från diagnos. Det ärliga svaret har jag fått av dem på rak fråga. Är det då konstigt om det sitter i mitt huvud att det ingen idé är att planera långt framåt utan istället vilja välja vad som är viktigast för mig just nu.

Jag har också börjat skriva på ett papper till min famij. Det innehåller vad jag vill göra med min del av det jag i dag äger. Att jag gör detta får ingen som helst förståelse från min man då han tycker jag överdriver allt. Suck, man ska verkligen vara frisk för att vara sjuk.

Nu ska jag inte nämna min sjukdom med ett enda ord mer hemma. Jag får ha min kurator till de diskussionerna istället så min man kan fortsätta ha skyddlappar på sig.

Ledsen i dag - antar att det hörs. Men ändå, trevlig helg.

Stora snurren i huvudet

Varför sätter sig Alzheimer på balansen, jag fattar inte det. Är det så för alla tro eller är det att min sjukdom givit sig in på just den delen?  Ja, frågorna är många för mig, men svaren är få och svävande eftersom ingen egentligen vet ordentligt. Vi MÅSTE få veta mer om den här sjukdomen annars kan vi aldrig ge rätt stöd till rätt person tror jag.

Själv kan jag gå ut med hunden och plötsligt susar det till i huvudet och jag blir så yr att jag blir tvungen att stå stilla en stund, helst med huvudet neråt (om ingen är i närheten). Sedan kan jag fortsätta min promenad, men med svårighet då det blir ett slags dubbelseende och olika ljusbilder omkring mig. Det är inte migrän på gång vilket det kanske låter som, för någon huvudvärk får jag aldrig. Däremot blir jag väldigt rädd och vid flera tillfällen har jag ramlat och slagit mig rätt rejält. När jag ramlar kommer jag inte upp själv för mitt högra ben har lagt av...

Vadå lagt av tänker du. Jo, den styrka man har i benet att t.ex stå på höger ben och lyfta vänster ben funkar inte längre. Samma om jag ska gå uppför trappor. Att klättra upp på en stol för att nå något högt upp är helt otänkbart. Jag försöker och försöker med än den ena benet än det andra benet, men det går helt enkelt inte. Samma problem blir det alltså när jag ska klä av och på mig. Att få i vänstra benet i byxan är ett svårt jobb.

Visst är det konstigt att man kan tappa kraften så oerhört eller är det återigen hjärnan som inte vill styra den delen, önskar jag kunde ge er svaret.

Det finns ingen gång jag känner mig så gammal som när jag ska resa mig från en stol eller ur en bil osv. Kroppen har stelnat helt och det tar flera steg innan allt börjar funka igen.

Nej, nästa gång MÅSTE jag skriva något positivt, tack för ni orkar läsa all min klagan.

Alzheimer och hund (djur)

Jag har en trogen vän, Kitty. Hon ler åt mig ofta, hon kelar med mig, hon tröstar mig med pussar när jag gråter. Hon ser till att jag kommer ut på promenader.  Hon ska ha mat och vatten, det skärper mig att vara tvungen att komma ihåg, inte bara tänka på mig själv.

Kitty BEHÖVER MIG. För hennes skull måste jag vara skärpt även om jag är ensam hemma och det ger styrka att ha någon att sköta om. Dessutom tar djur en del tid vilket gör att även de dåliga dagarna går förbi snabbare.

Kitty har varit en hel del sjuk men även det har gjort att jag måste fokusera på henne och inte bara mig själv. I dag är hon ganska frisk igen och jag hoppas få börja jobba med henne på allvar. Min förra hund lärde jag upp till assistenthund, men vi hann aldrig ta någon examen då vi blev tvungna att ta bort henne. Kitty drömmer jag om att hon ska ta mig hem när jag inte längre hittar hem. Det är en utmaning, men borde gå.

Ibland har jag Kitty med när jag besöker min mamma på demenshemmet. Inte bara mamma lever upp, utan i stort sett alla på avdelningen börjar le och se glada ut och iakttar vad Kitty gör hela tiden. En del vill klappa eller bara känna på henne.

Djur är trogna in i döden oavsett hur du ser ut, är eller blir. Alla dementa borde få möjlighet att träffa djur, antingen att någon katt kanske bor på hemmet eller att man regelbundet har hundtillfällen. Det svåra är ju alltid detta med allergi. De gamla tror jag inte har så mycket problem, men det finns ju naturligtvis personal som har allergi och vad gör man, man kan ju inte nekas anställning för att man har allergi.

Djur i vården  är ett superplus för tillfriskning och glädjen och kan även för en dement person skapa många minnen och lyckliga stunder!!

 

 

Två tidiga "pensionärer"

Tja , det var väl inte riktigt sant men jag är sjukpensionär sedan 2 år tillbaka. Tidigare var jag webbredaktör på TeliaSonera där även min man jobbade/jobbar, hur man nu ska se det.

TeliaSonera skulle göra sig av med folk och man kunde då frivilligt gå in i s.k. Omställning. Det innebär att man fortfarande är anställd på Telia men inte har någon arbetsuppgift men dock full lön. Skönt eller hur? Hela sanningen är att det är meningen att människorna i Omställning ska söka andra jobb , inom eller utom Telia. Min man var då på väg att bli 60 år och inte så attraktiv på arbetsmarknaden, men han tog ändå steget in i Omställning för min skull för att vi skulle kunna vara mer tillsammans. Han har fortfarande inget jobb men ändå lön, vi får se vad det blir i höst. Man kan sitta i Omställning högst 3 år och sedan har man ett uppsägningsår, så har det fungerat tidigare. Nu har Telia valt att TOLKA OM avtalet (samma avtal som tidigare) och därmed ingår inget uppsägningsår längre och ev. förkortas tiden i Omställning.

Sådant är livet, inget går att lita på, men vi klarar oss nog ändå.

Vi lever alltså ett tidigt pensionärsliv och ingen av oss har särskilt mycket koll på om det är helt eller vardag. Vi har det jättebra - alldeles för bra kanske, men det ger mig mer ork.

Äldre inlägg